Kalla flingor, varma tårar

5 år.

Stockholm bäddas in i ett fluffigt lager av långsamma, kalla flingor.
Mörkret blir lättare att uthärda.
Precis som tid ger lite svalkande distans till det som gör mest ont.

Men.

Jag saknar dig. Överallt, hela tiden. En del av mitt hjärta har fått i uppgift att sörja dig, precis som mina njurar har i uppgift att rena mitt blod. Det kommer att vara så så länge jag andas.

Jag konstaterar fakta. Det är bara så det är. Och jag vill att du ska veta det.

Men jag vill också att du ska veta att vi har det bra.

Pappa och jag ser saker som inga andra ser. Vi ser skylten med ditt namn och din bild vid en krok på Såpbubblan på avdelning Gul. Vi ser en lillasyster som också vill börja åka rollerderby precis som storasyster och hör ”snääälla kaaan jag inte få” och ”JAG ÄR INTE FÖR LITEN FÖR NÅT!” Ibland är det ditt mjuka hår jag klappar när jag nattar Hampus. Jag sjunger ”Harriet går och lägger sig, hej då Harriet hej”. Hampus vet såväl att det är dig jag sjunger om.

Han pratar mycket om dig, Hampus. Precis som Lovisa en gång frågade, så är det nu hans tur att fråga: när blir du levande? Och hans tur att bli besviken över svaret. Det svåraste svaret att hantera.

Ibland när Ingmar skriker så jag håller på att bli galen tänker jag att ”så skulle inte du gjort”. Sedan skäms jag jättemycket, och tänker att jag måste sluta sända kärlek ut i ett svart hål. Jag borde kunna omdirigera den till dina syskon istället. De som andas. Och bråkar. Och skriker. Och kramas. Och behöver.

En kollega på jobbet, som jag tycker mycket om, sa så ”du måste komma över det”. Först tänkte jag att han kanske hade rätt. Kanske är jag orättvis som tankar det där svarta hålet?

Sedan kom känslan så starkt, nästan som en örfil. Du är inget svart hål. Du är ett barn som har funnits. Alla som har funnits måste få finnas. Du bodde under mitt hjärta i åtta månader, lite mer. Jag vill inte komma över dig. Det handlar inte om dig. Det handlar om vad jag behöver.

Du.
Är.
För
Alltid.
Mitt.
Barn.

Varken du eller jag bestämde att det skulle bli såhär, att du skulle trasslas in i navelsträngen och dö. Men nu blev det så.
Inte ombeds andra föräldrar att sluta tänka på sina barn? Glömma dem? Komma över?

Vi människor verkar inte fungera så. Våra barn finns ständigt med oss. Det bara är så.

Allteftersom tiden går är det ändå några saker jag skulle önska att jag fattade. Jag frågar mig allt oftare vad jag gör av mitt liv. Vad gör jag med tiden som rinner genom mina fingrar? Hur förvaltar jag mina gåvor? Gör jag något relevant avtryck i samtiden? Tick tack. Tick tack.

De frågorna irriterar mig lite, för jag tycker egentligen att det går riktigt bra för mig, och att jag verkligen borde sluta plåga mig själv med sådana grubblerier.

Så här: Jag går upp ur sängen varje morgon. Trots att du dog. Och jag är bara till hälften drabbad av utmattning, trots att jag under de här åren även klarat av att producera ännu två småsyskon, avsluta en utbildning och skaffa ett fast jobb. Ett sånt som fyrbarnsföräldrar har. Ett sånt som man en vacker dag kanske kan få låna pengar på, men som driver en till vansinne.

Men det duger liksom inte riktigt för delar av mig själv, tydligen. Det är svårt att acceptera att orken inte räcker längre än så. Till överlevnad och kanske en tur till Skansen på helgen. Inga underverk. Inga samlade verk.

En annan del av mig tycker som sagt att det duger gott ändå. Livet. Att då och då få uppleva den underbara känslan av tillhörighet och kärlek som kommer av att vara del i en familj som klistras samman av dig. Något större än jag själv. Du är kärleksklistret mellan oss. Det som håller ihop oss. Genom snöglopp, vattkoppor och otillräcklighet. Genom midsommarfirande, play-doh och borttappade vinterkängor. Löss och lördagsgodis.

Alla fiskpinnar jag bränner, de bränner jag ju i din ära. Alla tåg jag missar, de missar jag tillsammans med dig. I varje bokstav jag skriver finns en våglängd av ditt skrik som jag aldrig fick höra. I varje penseldrag ett uns av det blåa i blicken jag aldrig fick möta.

Harriet, du och jag hör ihop. Det är min bästa tröstetanke och idag håller jag den hårt i handen. Vi har hört ihop i evigheter och kommer snart att höra ihop i evigheter igen. Ett människoliv är en blinkning i universum. Snart är ordningen återställd.

Å min skatt. Fem år har gått sedan ditt hjärta slog sitt sista slag. Du, den ljuvligaste av bebisar.

I morgon åker vi till din grav med varm choklad på termos och tänder ljus och tomtebloss.

Det är det som blir bäst för oss alla. För mig och pappa, Lovisa, dig, Hampus och lille Ingmar.

Det är det vi kan göra.

Det är det som är kärlek, här och nu, på jorden.

Snart, älskling.
En blinkning i universum.
Snart.

Annonser

#gröntför17 #lovisa

Sommarfest på dagis

De flesta barnen framför en sång om en mygga. Lovisa med kompisar leker med sina paraplyer. 🙂

20130610-203508.jpg